2014-04-22

Den 30:e mars avled Stefan “Myggan” Isaksson till följd av riktat våld från en Helsingborgsupporter. ”Myggans” supporterhistoria går lika långt tillbaks som många av våra egna och på flera sätt var vi lika. ”Myggan” var en del av Djurgården och levde sin klubb. Vi sörjer hans bortgång bortom all begriplighet och har den senaste tiden saknat både de ord och den sömn som krävs för att ge sig i kast med att på ett rättvist sätt beskriva hur vi känner för ”Myggans” familj och vänner. Vi beskådar det inträffade med avsmak. Även om det råder olika uppfattningar kring ”Myggans” utåt förmedlade intentioner i situationen som föranledde dennes död, känner vi att en princip har blivit ifrågasatt och behöver belysas. Följande är skrivet med utgångspunkten att den avlidne inte visat uppsåt att deltaga i våldsamheter under händelsen han kom att mista sitt liv.

Fotbollsligism och det sofistikerade våldet
Trots de gemensamma nämnarna vi delade med ”Myggan” i allt som tillkommer den vars stora passion är en fotbollsklubb så fanns en avgörande skillnad. ”Myggan” var inte fotbollsgrabb. Han skulle aldrig ha utsatts för våldet. Det senaste decenniet har ligistkulturen förädlats och den svenska scenen kommit att sträva mot ett mer sofistikerat våld. Det benämns i ligistkretsar som sofistikerat därför att det präglas av ett antal särdrag ur vilka väsentliga distinktioner från andra former av våld kan urskönjas. Det har blivit viktigare för svenska fotbollsgrabbars uppfattning av kulturen att rensa bort en typ av element från ligismen. Dessa element är olika till natur men delar i stora drag en gemensam grund. De anses fula och fega. De anses inte ha en naturlig funktion i det utbyte svenska fotbollsgrabbar eftersträvar. Efter händelsen i Helsingborg krävs det ett förtydligande kring vad det utbytet innebär. Utbytet ska bestå av en kraftmätning. Det handlar om att manifestera sin personliga och sin firmas styrka när det kommer till förmåga att samla grabbar som i mod och kapacitet kan triumfera över fienden. Ett exempel på ett icke önskvärt element är övervåld, ett fenomen som åtnjuter succesivt mindre utrymme i utövandet detta kampmoment. Det anses inte längre vara en styrkemanifestation att sparka en medvetslös motståndargrabb i ansiktet när denne ligger på marken. Det anses vara fult och det anses vara fegt. På samma sätt har det brittiskt klassiska kastandet av attiraljer börjat tappa i betydelse. Styrka är inte att kasta ett glas med ett 20 meter långt säkerhetsavstånd till hotet.

Ett av de moment som sannerligen inte ska ha någon som helst del i en fotbollsgrabbs manifestation av sin kapacitet är att rikta någon form av ligistutövande mot tredje part vars uppsåt inte är att delta. Det kan omöjligen argumenteras för att ett våldsutövande mot en icke samtyckande part utgör en för ligisten relevant kraftmätning. Framförallt går det inte att rättfärdiga etiskt. Det går inte att hämta hem ett resonemang som från ett etiskt angreppsätt finner det försvarbart att slå, hota eller ens bete sig skrämmande inför en person som inte vill det och som inte gjort första part någonting som skulle motivera ett ofrivilligt deltagande. Stefan “Myggan” Isaksson var en sådan tredje part. ”Myggan” ville inte delta i någon kraftmätning. Förmodligen delade överhuvudtaget han inte vårt sätt att se ett värde i denna typ av aktivitet och rätten att inte göra det ska till alla pris försvaras. Det som skiljer en fotbollsgrabb från en förtryckare är att han istället för att söka de lätta situationerna där kraftförhållandet är ojämnt, strävar efter fysisk konfrontation med likasinnade och kapabla parter. Hur många är inte beredda att skriva under på att en kvinnomisshandlare inte har rätten på sin sida när han utövar kraft mot en svagare part? Vi är det. Hur många är beredda att skriva under på att ingen har rätt att utöva sin kraft på någon som inte vill delta, förutsatt att denne inte valt att delta på annat sätt (en örfil är eventuellt på sin plats om du blivit lurad att köpa en bil utan bromsar)? Vi är det. Det är för övrigt det en polis gör när han slår på en fotbollssupporter med det outtalade hotet om att glappa i rättssalen om supportern gör motstånd. Att spela utan egen insats är just fult och fegt.

I praktiken har scenens förändring skett bitvis och steg för steg. Boxen förflyttas allt som oftast utanför centrala stadsdelar och när de trots allt sker just centralt så är detta på så folktomma gator som möjligt. Att storma en krog är något man börjat dra sig för och att kasta ett glas är nästintill otänkbart. Intresset för att kravalla har dött. Istället vill man kliniskt och utan vapen, åskådare eller utomståendes inblandning mäta sina krafter och utröna vem som pallar mest. Händelsen i Helsingborg leder oss i funderingar. Den första frågeställningen rör hur pass långt processen kommit. Väljer man å ena sidan att beskåda den i jämförande drag, med nutid ställd mot dåtid, kan man konstatera att den svenska ligismen tagit sig långt. För bara tio år sedan var upplopp och kravallscener vanliga inslag i en fotbollssupporters vardag. Idag är våldet utanför arenorna i princip borta, oavsett vad tidningarna fått för sig. Men väljer man istället att med en hårdare infallsvinkel syna de senaste årens våldsutövande i detalj, kan man trots allt hitta ett antal incidenter där det orimligtvis går att göra anspråk på den exklusivitet vi eftersträvar. Ett antal krögare har sett sina restauranger förstörda och vid ett flertal tillfällen har box brutit ut mitt bland A-supportrar eller medborgare utan någon som helst relation till fotbollen. Vi får i självrannsakans tecken ta på oss dels ansvaret för de incidenter vi själva varit inblandade i och dels det faktum att vi, de stora firmorna, sätter trenden för den övriga scenen. Kanske hade Helsingborgsgrabben inte gett sig på en utomstående om vi varit tydligare med vad vi gör anspråk på. Kanske hade vi kunnat vara mer framhärdande både i ord och handling när det kommer till vår agenda för ett mer sofistikerat, hårt och tvättäkta våld. Det är dags att vi tar det ansvaret och på allvar strävar mot en vision om en ligistscen i princip fri från smutsiga inslag som oskyldigt drabbade. Scenen 2014 är hårdare än någonsin. Det är betydligt mer obekvämt att konfronteras på en tom gata utan en pubruta, 40 poliser eller 200 A-supportrar emellan sig och fienden. Det är betydligt jobbigare att slänga sig fram mot en 100-kilos motståndarligist med lindande nävar än att sparka på en utslagen grabb. Den som pallar, han pallar – övriga, dra!

Media, politisk korrekthet och AIK:s supporterkultur
Med allt ovan sagt tvingas vi spyfärdiga konstatera hur pass nära till hands det ligger för diverse aktörer att profitera på en människas olyckliga öde. Det gäller er samtliga. Det gäller rubrikskaparna på kvällstidningarna som helt utan samvete känner sig befogade att citera den som ger den mest dramatiska beskrivningen av händelsen, beskrivningar som i efterhand visat sig vara påhitt. Det gäller alla krönikörer som i vanlig ordning fullkomligen söker sitt existensberättigande i att tävla om att tycka mest rätt. Vilka ord ska vi använda för att rättvist beskriva hur patetiskt det är att en tidningsskribent som inte går på fotboll är beredd att konstatera att någon slags våldsam trend skulle ha vuxit sig stark den senaste tiden? Föreställningarna om att ett maskeringsförbud skulle ha något att göra med dödsfallet i Helsingborg eller att en utökad avstängningstid skulle ha drivit historiens kurs åt ett annat håll är lika dumma som idéskaparna själva. Det är inte politikernas medvindsseglande i valtider som väcker vårt uppseende. Det fick vi se förra gången det blev politiskt korrekt att hetsa mot supporterkulturen i Sverige. Det som slår oss med häpnad är hur pass lite det väger in att en människas liv förorsakats denna gång när en politiker planerar sina karriärsdrag eller när en ansvarig redaktör godkänner rubriker.

Men det som väcker mest oro och avsky är hur de tusentals nya besökarna på Nationalarenan omfamnar den moralpanik som lamslagit landet. Förslag som att utesluta hatmomentet i relationen mellan klubbarna, utrangerandet av nidramsor och matcher utan bortasupportrar. Till alla tillskott som anslutit till oss sedan flytten till Nationalarenan och till alla andra AIK:are som även de funderar över att slopa hatramsor och bortasupportrar vill vi komma med ett klargörande: Utan att lägga energi på att försöka förklara hur pass stor del rivaliteteten mellan klubblag har i framväxten av den fotbollskultur vi idag har i Sverige och hur bortskämda ni är i er vidriga jakt efter att tycka som man ska så vill vi förtydliga att den som ämnar att förändra AIK:s supporterkultur kommer att stöta på patrull. Patrullen heter Firman Boys och anser sig vara beskyddare av AIK:s sanna identitet. I den ingår att alltid, alltid, hata Djurgårdens IF. Det enda som håller hög europaklass inom svensk fotboll är just vår supporterkultur och det är inte tack vare skenheliga politiker, krönikörer eller andra självutnämnda så kallade experter!

Vila i frid ”Myggan”. Vi vet att du följer din klubb från varstans du än befinner dig och vi vet att du inte är ensam.

sverigescenen.com